Autumn Cold.

Nu har jag varit förkyld och hemma från i jobbet i tre dagar. Har inte gjort så mycket annat än att frysa, hänga på internet, och dricka kaffe. Nu är det helg, och from i morgon bitti tänker jag officiellt vara frisk. Så det så. <3

Ursäkta, får jag fråga.


I morse när jag vaknade såg mitt hår ut såhär. Idag är dagen då jag bokar klipptid, tänkte jag.


Sen hittade jag ett knytte i en kappsäck. Han hade byggt bo på min jordglob utan att jag märkt det.

Today is a good day.


Och jag byggde ett lysande hjärta.

Hade den här suttit på en t-shirt.


Hade jag så köpt den. Och jag tycker inte ens om t-shirts. Alls.

Honey, I'm home.


Nu är jag hemma igen. Hemma är också en fin ny röd väska, en rosa HOLGA, ett boxat Secret of Mana i mintskick för 100 spänn, en mindre samling presenter, godis i helt fantastiska små kartonger, samt en rosa ask kondomer med obehagligt söta nallebjörnar på. Tokyo var galet. Minst sagt. Och två surrealisktiska veckor slutade i totalt overklighetsklimax när jag vaknar sista morgonen av att det är jordbävning, går in och väcker Tony för att fråga om han också känt det, och han svarar: "Har fått mail från jobbet under natten. Företaget har gått i konkurs.".

GRIN is no more. Jag och 100 vänner samlar tankarna, skrattar åt goda minnen och spottar på dom dåliga. Vänder upp och ner på nu och sen. Jag har drygt 750 bilder från Tokyo att gå igenom, edita och posta här. Dom kommer snart.

Jag måste bara skaffa nytt jobb först. :D

För att inte bli störd.


Det här är min telefon. Den är fin, men eftersom jag och mina vänner är kids av 80-talet, med mobilerna svetsade till kroppen, används den extremt sällan. Enda gången den ringer är när någon vill sälja något, vilket har lett till att jag mer eller mindre kommit att hata den. Idag ringde någon och ville att jag skulle byta el-abonnemang och blev i vanlig ordning skitsur när jag vägrade. Sekunden efter att jag lagt på ringde jag upp Telia och sa upp mitt abonnemang. "Är det för att du vill byta operatör?", frågade Telia-killen. "Nej, det är väl mest för att inte bli störd.", svarade jag. Nu får den stå där, min röda dialog, med sladden utdragen och bara vara fin istället. Jag lovar att jag kommer leva längre nu.

Since someone thinks I'm cool, I might as well overdo it.














I wish I could like it.


Glad midsommar Selma, sa jag. Men hon stirrade bara tomt tillbaka på mig.

Because.


I always wear my heart on my sleeve.

Vilka är ni?


Det tråkiga med bloggar är att man har så lite koll på vilka som läser dom. På communitys är man ju bortskämd med att veta precis vem som läser vad och när, men här har man no clue. Så, för att stilla min nyfikenhet, och ge mig en anledning att posta en fånig bild på mig själv, tala om vilka ni är, ok plz!

Det farligaste som finns, det är laser.


Glömde hårfärgen i för länge så det blev svart istället för mörkbrunt.  Inte helt planerat, men eftersom sex till åtta veckor är fet bullshit är det säkert borta om två. Och hey, det matchar ju iaf blixen i örat! :D

Hade jag varit någon annan hade jag varit så jävla full nu.


Jag vill ha ett sånt här örhänge. Vet ni var man hittar ett, och tror ni att gräset äntligen blir grönare då?

Desire as.


I've got six things on my mind.


You're no longer one of them.

I'm ready.


Det här är insidan av min ytterdörr. Jag har under större delen av livet tyckt att frågan på kortet varit totalt meningslös, på gränsen till provocerande, eftersom den är helt omöjlig att veta svaret på. Tack vare ultramodern forskning vet jag nu lyckligtvis bättre. Svaret är 5,8. Varken mer eller mindre, utan 5,8.

Exakt.

Det gröna gräset.


Igår efter jobbet drog jag till Emma. Vi lagade mat, kollade film och spydde galla över det svenska musikundret tills vi somnade. När vi vaknade var klockan 12 och det var vår ute. Vi drog in till Söder, käkade sunklunch på Jerusalem, och spatserade runt och tittade på folk. Sen satte vi oss på Blå Lotus, pratade om våra konstigaste ligg, och drack kaffe tills vi mådde illa. Jag var trött (som synes), men glad, och hade trots huvudvärken den lätt bästa slappdagen på länge.

I morgon blir mitt sovrum rosa som Miranda July. Jag är sjukt kär i henne. Miranda, om du av någon anledning skulle googla ditt eget namn nån gång, råka bläddra så sjukt många sidor framåt att du hittar min blogg, och sedan få för dig att Babelfisha hela skiten till engelska så vill jag att du ska veta det. <3

Office hero.



Igår kväll, när jag kom hem och såg mig själv i spegeln, fick jag syn på någon jag brukade drömma om att bli när jag var liten. Nu var han där, log åt mig, och berättade att jag redan varit den personen i flera år. Jag hade bara inte förstått det ännu.

Idag tystnade 80-talsmusiken för sista gången på kontoret, Blixt Gordon packades ner i en svart sportväska, och vi alla kramade Jakob hejdå. Han är redan saknad.

Men nu åker kameran ner i väskan. I morgon blir det Mosebacke, med Tony ylande på scen. Fuck yeah.

En gång är ingen gång.


Idag är jag drakvakt. Det passa ganska bra eftersom jag fortfarande är hemma dödsförkyld, och draken är relativt liten och inte kräver mer motion än vad mina 33 kvm erbjuder. Antal kissningar på mattan hittils är 2. Vad tycker du Kilroj, ska vi säga att det räcker så?

Leaving on a mayday.


Idag är jag helt insanely förkyld och tycker, extrema referenspunkter till trots, faktiskt äckligt synd om mig själv. Detta på grund av följande:

1. Jag kan inte gå till jobbet, som är jävligt roligt nowadays.
2. Jag kan inte gå på Anna Ternheim på Katalin ikväll, som jag sett fram emot aslänge.

Så, ja. Vill någon ha en gratisbiljett, i utbyte mot evig tacksamhet, är det bara att vinka till. Nu Alvedon. Later.

I found mine in 2002.

Nu glömde vi ta bilder igen. Måste göra det nästa gång.
Och bygga gubbe i xboxen, och fixa ringen i Photoshop.

Klart att flickebarnet ska ha hund.

Promise and the Monster.

Vad är det som får oss människor att tro att vi kommer bli lämnade så fort någon kommer oss nära. Vad är det som får oss att tro att vi är för tjocka, för fula, för fåniga, och inte duger som vi är. Vad är det som får oss att leva ensamma, en och en på varsin kant, men ständigt längtande efter ett bättre liv och en större kärlek.

Tänk om vi alla förmådde se oss själva utifrån och, på samma sätt som vi dagligen ser hur de omkring oss är vackra, är fantastiska, är ledsna helt i onödan, kunde få oss att förstå samma saker. Kunde vi bara själva trösta de ledsna barn som, åren till trots, fortfarande lever i oss kunde vi kanske bli vuxna på riktigt.

Tidigare inlägg