Jonas Salvador

Tidig morgon. Jag och Alvar åker tåg till jobbet. Alvar har med sig sin gitarr.



Förmiddag. Tony målar och lussnar på musik. Förmodligen ung gosse med snedlugg och gråten i halsen.


Eftermiddag. Fikagänget. Simpen retar mig för kompaktkameran.


Kväll. Jag och Victor åkte till Starbreeze och träffade Lionel. Alla var trötta.


Eftersom Victor är spanjor rör sig hans händer helt automatiskt, och i överljudshastighet, när han pratar.


Sen kom Joakim också förbi. Joakim blir förvånad över kameran. Jag ser svår ut.


Snabbvisit på Kungsgatan. Joakim provar hatt. Och ser charmig ut.


Victor och Joakim leker retards. Notera dubbla rosa bandet-pins. Joakim är snel han.


Dags för tåget, hejdå, och ännu mera retarderat beteende. Hej hej. Vi ses på måndag. :D

Vad är det som får oss människor att tro att vi kommer bli lämnade så fort någon kommer oss nära. Vad är det som får oss att tro att vi är för tjocka, för fula, för fåniga, och inte duger som vi är. Vad är det som får oss att leva ensamma, en och en på varsin kant, men ständigt längtande efter ett bättre liv och en större kärlek.

Tänk om vi alla förmådde se oss själva utifrån och, på samma sätt som vi dagligen ser hur de omkring oss är vackra, är fantastiska, är ledsna helt i onödan, kunde få oss att förstå samma saker. Kunde vi bara själva trösta de ledsna barn som, åren till trots, fortfarande lever i oss kunde vi kanske bli vuxna på riktigt.

Igår kom Tony, Moa och Lionel förbi. Vi lagade middag som skulle passa till vinet vi hade. Lite bakvänt, men fint.


Efter middagen var planen att lägga pärlplattor. Lionel känner sig för och Moa letar lämpligt motiv.


Tony ville hellre måla och plockade fram sina fäger.


Efter ett tag kom Alvar också förbi, fick en bit mat och, tjofaderittan, vin i ett fulglas.


Pärlande och målande i full gång.


Alvar ritar linjer.


Moa och Lionel slåss om pärlor. Tony funderar.


När maten och vinet var slut var det dags för te och kakor. Det syns inte här, men så var det iaf. Här har Tonys målning börjat växa till sig. Jag fick den när den var färdig. Tack kompis.


Samus halvfärdig, och Mario nästan klar.


Moa funderar på lämplig bakgrundsfärg.


Dags för strykning.


"Nej, jag trodde ingen skulle se det."


Spännande kuriosa: Tillverkaren HAMA har 22 standardnyanser i sitt sortiment, och några till i specialfärger typ guld och så. Är man riktigt elit har man pärlor även från Perler, som har en egen palett, för att på så sätt få ännu flera färger. Tjohoo.


Färdiga Samus.


Lionel vinkar hejdå.


Jag är nöjd efter en lyckad kväll. Men lite ledsen för att alla har gått. Kom tillbaka snart.

Middag, vin och pärlplattor, med gamla och nya vänner, visade sig vara ett mycket lyckat recept på en fredagkväll.

Klappa på huvudet, lova att allt blir bra, och hålla i kräkhinken så att den inte välter, kan ärligt talat också vara fantastiskt, på sitt sätt. När någon byggt bo i ett träd i ens hjärta, som visat sig stå pall för orkaner, och bestämt sig för att aldrig blåsa ner.

Om vi bara inte alla var så trasiga.

Godnatt världen, några timmar senare än väntat. I morgon kommer bilder på vänner, vin och pärlplattor. I promise.

Behöver trevligt sällskap till någon (eller alla för den delen) av följande koncerter:

* Anthony and the Johnsons på Cirkus i mars (finns bara på Blocket för typ 1k st).
* Anna Ternheim på Katalin i mars (finns fortfarande).
* Salem al Faikr på Katalin i april (finns fortfarande).

Haka, någon?

"I don't want to have to do this living. I just walk around. I want to be swept off my feet, you know? I want my children to have magical powers. I am prepared for amazing things to happen. I can handle it."

Så jävla bra quote. Och film. Det är fan dags nu.

ONCE AND FOR ALL GODDAMMIT! DEATH TO THE FUCKING COMFORT ZONE!

Ylva kom förbi och gjorde tonfiskfrukost.


Jag köpte en tygbit som ska bli två kuddar.

I julas vann jag en papperslapp med texten "En middag lagad av Andreas", i den hysteriskt roliga julklappstävlingen hemma hos Pau. Jag vann också en lapp med texen "En timmes massage av Andreas", som jag gav bort, och en med "En näve kondomer från Andreas ficka", som jag inkasserade direkt. Ikväll var det dags att byta middagslappen mot action, och Andreas kom hit och styrde upp ugnspannkaka. Bitter över att behöva använda glutenfritt mjöl, för sin "partners" och husfridens skull, tar Andreas här ut sin ilska på Lipton och Molly, som inte alls får smaka någon bacon.


Två minuter efter att Andreas börjat tycker Ylva att maten dröjer något oerhört och definitivt borde vara färdig snart.


Trettio sekunder efter att maten står på bordet har Paulina ätit upp halva sin bit och har ont i magen. Notera rörelseoskärpan på de snabbätande händerna när allting annat i rummet tycks stå spöklikt stilla.


Lipton tar hedersplatsen i soffan, och inväntar spänt rätt ögonblick för att på egen hand sluka 400g vildhallon.


Mätta och trötta förfaller vi till internetgenerationens sociala defaultsysselsättning, gemensamt youtubande, och hittar bland annat det här extremt tragikomiska klippet. Paulina skrattar sig astmatisk. Jag har trevligt. Tack för maten Adde. <3

Lite för att tvinga mig själv att inte slacka, utan hålla skiten levande, och lite för att visa att jag nu är lika cool som de andra kidsen, och har järnskrot i ansiktet jag med. Fan va svårt det var att somna igår. Det ska ju vara 2009 nu, så WTF IS UP? :(

Eftersom det har tjatats på mig ett tag, och eftersom jag faktiskt nästan är färdig nu, är det hög tid för lite bildbevis på vad som sedan någon gång inatt fått smeknamnet bubbelgumsköket. Egentligen är det ljusblått/turkost, men det syns knappt när det är kväll. Så här ser det ut från hallen iaf. Högst upp den rosa spetslampan som finns lite överallt nu, under den en hylla med lite gamla plåtburkar, havregryn till frukost dom dagar man glömt köpa bröd, och inte minst den vinkande katten. På väggen hänger tavlan jag och Cleo gjorde av pinup-kalendern.


Stenväggen, som jag inte orkade riva ner och ersätta med kakel, målade jag vit. Inte hundra kanske, men bra mycket bättre än innan iaf. Sjösten alltså. Nästa place ska fan ha riktigt jävla kakel.


På plåtskåpet står rådjuret i porslin jag kidnappade från mormors lägenhet. I fönstret ut mot vardagsrummet har jag hängt några tesilar och under dom står ank-öppnaren och betjänings-klockan jag fått av Ylva. Under det står det gamla grön-vita skåpet jag stal av mamma. Hylla ett är te, hylla två är kaffe. Kom och fika.


Jag har tre stycken sådana här friskluftsintag i lägenheten. Dom är bra för att dom är fina, och dom suger för att dom i princip är ett hål i väggen rätt ut i Antarktis, när det är -20 grader ute, som det var ett tag. Jag whinar nu, men jag gillar dom.

Och med den här fantastiskt talande bilden vill jag ha sagt till mig själv att hur många fasansfullt fina ögonblick jag än upplevt och minns, så gör jag förmodligen bättre i att tänka lite mindre på dom och lite mer på vad som faktiskt finns omkring mig. Det, och att det är sängdags nu. Godnatt. <3

Idag träffade jag Svante och vi kom fram till att det förmodligen var sommaren 2006 vi fikade sist. När jag och Svante var typ 10 år gamla gjorde vi stop motion-filmer om en perverterad bonde med legogubbar. Dom vore sjukt roliga att se nu.

Idag kom Joakim och Sofia och hälsade på. Vi åt lunch, flanerade runt i metropolen Uppsala, blev street-style-fotade av random lokaltidning, och gick hem till mig och drack kaffe bryggt i min rosa-lila espressobryggare. Joakim drack inte kaffe, eftersom han bara är tre år gammal, men som tur är hade jag en nappflaska och lite morotspuré över i skafferiet.


Trots att Joakim kan vara riktigt farlig, om man är benet på en karismatisk flicka, var vi en gång ett oskiljaktigt radarpar som gjorde Uppsalas gator osäkra dag som natt. Relationen byggde dels på att jag inte var benet på en karismatisk flicka, och dels på att jag själv hyser samma grodlika instinkt att attackera ifall ett sådant skulle serveras framför mig.


Joakim är lite urtypen för knasig kreativ blivande skitgubbe. Det är därför man tycker om honom.


Fast Sofia tycker om honom för att hon får göra såhär.


Här har Joakim stoppat in min nyligen omklädda lampa under Sofias tröja och låtsas att det är en lysande bäbis. Om Joakim och Sofia får en bäbis en vacker dag hoppas jag att den blir lysande. Då kan dom döpa den till Osram. Som glödlampan.


Sofia tycker om haloumi, ansiktsbehåring, och att bära sina pojkvänner på ryggen. Faktum är att det var preis såhär den största delen av sträckan Ofvandahls - Höganäsgatan avverkades. Joakim tycker om Hallon. Jag tycker om både Sofia och Joakim. Tack för besöket, och för att ni är så fina. Kom tillbaka när ni vill. <3