Jonas Salvador

Det här är Annelie på mitt jobb. Hennes officiella titel är Head of Administration, men jag brukar kalla henne för kontorsmamma. Annelie hälsar oss välkomna när vi kommer på morgonen, och vinkar hejdå när vi går. Hon betalar ut våra löner, och ser till så att skorna står snyggt i hallen när vi får viktigt besök. Hon gnäller lite om vi inte äter ordentligt, och kramar oss när vi blir sjuka. En gång om året, som idag, gör Annelie semlor åt 120 glupska spelutvecklande gossar (och några flickor), och om man frågar henne hur fan hon pallar att göra semlor åt alla, nu när vi blivit så många, svarar hon bara "Men det är ju tradition".

Jag är helt övertygad om att Annelie gör femtio gånger så mycket som alla vi andra på kontoret. Tillsammans.

Idag åt jag lunch med Stephanie, som inte alls åt lunch utan drack kaffe, och pratade om vinterkläder och ödsliga lägenheter. Vi konstaterade att att det nyöppnade kaféet nog snart skulle ångra valet att lägga luddiga ryamattor under borden mitt i februari, och hjälpte dom lite på traven mot insikten genom att stampa av oss extra mycket snöslask innan vi gick.

Det här är egentligen slightly off topic, men det är så fint att jag måste tipsa om det ändå. Peter på mitt jobb håller på att bygga en kamera av lego och svart kartong. Han har hållit på sen i november och kommit riktigt långt nu. Jag blir sjukt imponerad av människor som faktiskt genomför sånt här. Följ Peters progress, och bli inspirerad till stordåd här. Go go go!

Idag träffade jag Sebastian som var min rumskompis när jag låg på sjukhuset. Vi peppade varandra genom alltihopa, snackade skit och tävlade om vem som tappade mest hår fortast och så. Nu har det gått nio månader sedan helvetet, och vi mår nästan helt bra igen båda två. Livet kan vända så jävla fort. Från bra till helt overkligt vidrigt, och sen bra igen, på en femöring.

För övrigt tror jag att jag är en gnutta kär. I en liten hund. Det är definitivt första gången någonsin.

Och kvällens musik, för dom av er som är som jag, är denna. Om någon nu är det.

Två ljusblå, med vita blad, av IKEA-tyg. Den svartvita från 50-talet, som jag fick av Ulla när jag köpte soffan. Och de röda, med kaninerna, av barntyget från Åhlens. Min soffa börjar bli kudd-komplett.

Igår var vi hos Pau och Fredrik och kollade Melodifestivalen. Ylva var lördagsfin i nyexploderat svinto. Melodifestivalen var astråkig, men det fanns bullar och te, så alla var nöjda ändå.


Jag och Emma kramades.


Adde målade lite.


Emma var glad. Det är bra. Det ska hon alltid vara.

Nu glömde vi ta bilder igen. Måste göra det nästa gång.
Och bygga gubbe i xboxen, och fixa ringen i Photoshop.

Klart att flickebarnet ska ha hund.

Igår åkte Ylva, hennes mamma, Pau och jag till Alunda och tittade på hundar. Det var mörkt och dimmigt och mysigt.


Det här suddmonstret ska bli Ylvas snart. Då ska den heta Kilroj eller Diva.


Många hundar var det. Arton stycken, om jag minns rätt. Som en liten armé.


Drakvalp.


Bor man i Alunda, och är hund, har man bjöja. Det är fint.


Själv var jag nyklippt igen. Tjohoo.


Den här hunden var den finaste av alla. Den var smal, brun, och hade stor näsa.


Hundlugg.


Paulina hittade sjukaste gosedjuret. Jag älskar det.


Pettson och Findus. Typ.


Är man väldigt liten kan det vara jobbigt med 17 stökiga kompisar.


Eftersom Ylva också är väldigt liten var det tur att vi bara var två, relativt ostökiga kompisar, plus en mamma som var med. Annars hade hon också somnat.

Så här blev hallen efter ett lager färg. I morgon blir det ett lager till. Ifall jag lever då vill säga, och inte har förgiftats av dödliga färgångor. Satan asså, huvudvärken. :(


Det här vykortet sitter på brevfacket utanför min dörr. Mina grannar lär ju tycka att jag är en sjukt snajdig kille.

Nej, det tänker jag inte göra. Cause there's absolutely no need to.


Det här är Ylva. Den personen i världen som känner mig bäst av alla. Säkert 80 % av alla mina dagbokssidor sedan 2002 handlar om Ylva. Någon gång när jag är pigg och ambitiös ska jag skriva en ordentlig presentation av henne.


Idag, när jag höll på att måla min hall, kom hon förbi med varma baguetter, tonfisk och tomater, och kokade varm choklad. Sånt gör Ylva, helt utan att man ber om det. Det är en av löjligt många saker som gör henne helt fantastisk.

Tiden går fort när man har roligt. Det har jag uppenbarligen haft sedan jag började gymnasiet, eftersom det gått nio år nu och det känns som max två. Tänk Erica, att vi känt varandra så länge. Snart är vi vuxna på riktigt. Då kan vi ha kalas. :D


Det här extremt söta diskstället, med en kanin på, är nästan fem pekfingrar brett. Utrymmet på min diskbänk är drygt fem fingrar brett. Dessa två fakta tillsammans innebär att jag kanske kommer att köpa det i morgon. Kanske. Vi får se.


Att kramas är bra. Det har de här två fattat. Flera borde tänka som dom.